Botemedel mot endorfinbrist - Den berömda Chokladboll tårtan de luxe

Jag håller på bli tokig... jag MÅSTE ha choklad!!
Såg ett blogginlägg där någon gav ut receptet på chokladbollstårta.. jag tänkte att detta måste vara världens bästa tårta att unna sig själv (och sin familj).
Jag är nämligen barnsligt förtjust i cocosbollar.. Och främst när man är lite nere..
Mina barn har fyllt år plus att min bonusmamma fyllde år igår och hon och min far kom förbi idag för att fira. Så då kom jag och tänka på det här oemotståndliga receptet som jag då justerat lite.. Och den blev jätte god, Och jätte fin! Och var super enkel att göra!
Mumsigt! 
 

ingredienser:


500 g rumsvarmt smör

2 1/2 dl florsocker

2 dl Nutella

1 dl kakao

1-2 tsk salt

15 dl havregryn

1/2 dl starkt kaffe

Dekoration

Nutella

Cocos

Jordgubbar och blåbär

Grädde

Gör så här:

1. Rör ihop det rumsvarma smöret med florsockersockret och saltet.
2. Tillsätt nutella och kakao och rör tills det är välblandat. Tillsätt sedan havregrynen och kaffet. Blanda tills välblandat.
3. Tryck ut degen på ett fat. Lägg på Cocos flingor på kanterna. Ställ i kylen 3-4 timmar så att den är riktigt kall.
4. Ta ut kakan ur kylen och dekorera med spritsad grädde och nutella på toppen. På med lite färska jordgubbar och blåbär som dekoration.

Perfekt!!!!

 
Allmänt | | Kommentera |

The long walk of shame - Abort - Har vi likvärdig vård i hela länet?

 
 
Hej!
 
Det tar emot att skriva om som har hänt mig....
Det känns åt helvete!
Jag är en så kallad eremit, som oftast lever i skuggan av vår nya moderna värld. Jag är fri från Facebook-uppfostran och Instagram-perfektion..
Det jag tänker berätta, gör jag för min och mina barns skull, våra medsystrar, våra barn, era barn, jag gör det för landsbygden. Jag kan inte vara tyst om det som jag gått igenom, eftersom det kan drabba även andra. Kanske min berättelse får någon att reagera och kämpa mot orättvis vård.
 
Jag är fembarnsmor.. födde alla mina barn under perioden 2012-2016. Ett barn och 2 tvillingpar.
 
NU, 2017, blev jag gravid igen. För vissa skulle detta vara en lycka, nästan utomjordiskt overkligt, Man känner sig både hedrad, samtidigt som man drabbats av en förbannelse, är det ens möjligt? Vi fick veta att det eventuellt var tvillingar igen. Det skulle innebära att jag skulle bli 6 eller 7 barns mor som ännu inte hunnit fylla 30 år.
Min kropp är helt slut, far till barnen jobbar på annan ort i Sverige. Paniken är ett faktum! Hur kunde vi vara så här klantiga?
 
Det är med en blandning av sorg och skrattretande öde, vi tar beslutet att inte fullfölja graviditeten.
BB/förlossningen har lagt ner i min kommun och jag vågar inte riskera mitt och mina ofödda barns liv.
 Vi har nu 12 mil till närmsta BB.
 
Samtidigt tänker jag: Hur skulle dessa barn se ut? Har de mina ögon och pappas otämjda själ? Skulle de sjunga lika vackert som sina syskon?
Vad går vi miste om? Decemberbarn, lagom till julafton. Jag skulle få föda mitt i vintern. Ska jag färdas 12 mil varje gång jag får en sammandragning? Totalt 24 mil tur och retur. På isiga vägar? Vem passar våra ungar?
 
Min kropp och alla hormoner kämpar för att få behålla dem här barnen. Jag har redan misshandlat mig själv med att namnge dem och planerat hur jag skulle kunna möblera rummen. Vi skulle köpa en 9-sitsig bil, eller en mini-buss. En stor femlingsvagn måste vi ha.
Samtidigt vet jag, att mina barn här hemma, kommer få lida om jag går vidare med graviditeten.
Min kropp är slut efter de täta förlossningarna, kommer jag att fungera normalt efter en förlossning till?
 
Jag är emot abort, eller jag VAR emot abort. Jag tycker nämnligen att man ska ta ansvar över sina handlingar, även sina misstag. Nu får jag tänka om.
Nu måste JAG ta ansvar över de barn jag redan har i mitt liv, ta liv för att värna liv.. mitt och mina barns. Fy fan!
 
Jag tar ett abortpiller på gynmottagningen i Sollefteå, då är jag i graviditetsvecka 6. En så kallad medicinsk abort, då de ännu är små små prickar på ultraljudsskärmen..
Skål! Detta gör jag för min familj.
Det är tisdag den 18e April. Jag blir hemskickad från sjukhuset, och åker hem till mina fem barn. Torsdag den 20 April skall jag föra upp 4 st vagitorier i underlivet och dem ska skapa sammandragningar och stöta ut små bäbbarna. Detta sker hemma, i mitt hus.
 
Först tänkte jag göra det själv, men fick lov att ringa min syster och min mor för att hjälpa mig med barnen. Tur var det, för nu bröt helvetet ut!
 
Blod och klumpar sprutar ur mig, ner i toaletten, hela dagen. Jag inser att någonstans under allt detta.. har jag spolat ner mina barn i avloppet.
Jag bryter ihop, gömd och instängd i mitt rum, så att inte barnen ska se. Detta var mer känslofyllt än vad jag försökt intalat mig själv att det skulle vara. Jag sover bort halva dagen för att slippa tänka.
 
På fredag den 21 April är blödningen över och allt känns onaturligt, men någorlunda normalt igen. Det kändes som om allt var en otäck dröm. Jag har inte tid att fundera över vad som har hänt. Mina barn kräver allt av mig och det är kanske räddningen.
 
Söndag den 23 april får jag kraftiga menssmärtor och blöder rikligt och det kommer klumpar. Nu blir jag tröttare och tröttare och håller på att somna vid flera tillfällen under dagen, men ungarna kan inte lämnas utan min tillsyn. Jag måste hålla mig igång och vaken.
På måndag kväll den 24 april får jag hög feber och flera riktigt kraftiga blödningar. Nu får jag ångest.
Tisdag är jag blek och yr. Det blöder för mycket. Ringer 1177 som tycker jag ska åka in akut till Sollefteå. Sköterskan på 1177 försöker nå gyn, med alla sina hemliga nummer, men kommer inte fram. Hon ber mig därför åka direkt in till akuten. På tre timmar blödde jag igenom 4st stora nattbindor, så pass att det rann efter benen.
På väg till sjukhuset, blödde jag igenom 1st liberoblöja för barn stl 7. Den blödde igenom så att mina byxor hade stora vidriga fläckar, det har runnit ner till strumporna som känns blöta och fuktiga..
Akuten i Sollefteå FÅR inte hjälpa mig. Akutsköterskan tom blev förvånad över att jag var där. -Vad gör du här? Du ska åka 10 mil till Ö-vik.. vi har lagt ned den akuta kirurgin och har inga akuta gyn-läkare.
Jaha! Blir mitt svar. Det visste jag inte.. jag följde bara 1177:s rekommendation.
Sköterskan såg lite irriterad ut, hon bad mig ringa taxi om skjuts till Ö-vik. När jag pratade med taxi röck sköterskan av mig min telefon och förklarade att, Ö-vik ska debiteras för taxi notan och hon ljög och sa att jag åkt fel. JAG HAR ÅKT FEL???
Jag fick ingen information när jag tog abortpillret att jag skulle vända mig till Ö-vik vid besvär, de var tydliga med att jag skulle ringa till Sollefteå gyn. De hade jag försökt nå, men jag fick flera timmars kötid för uppringning.
 
Till slut får jag en taxi som går kl 11.00 från akuten till Ö-viks akut. Jag vill passa på att gå på toa innan jag åker. Jag drar ner byxorna och innan jag hunnit sätta mig ner, sprutar det blod och klumpar ner på golvet, i byxorna och på toa ringen.NEJ!
 
Det ser ut som en brottsplats. Jag överväger att trycka på hjälp- knappen, eftersom jag känner att livet håller på att rinna ur mig, men jag vill inte vara till besvär. Jag torkar upp efter mig, vinglandes, klumpig och jag grinar en skvätt och får dödsångest. Jag kollar i spegeln: Vem fan är det där???
 Likbleka läppar och kinder, tomma röda ögon med suddig blick. Hon ser inte ut att må så bra, den där tjejen, kvinnan, modern, dottern som tittar tillbaka i spegeln.
 
Jag skyndar ut, skäms. Nu kom jag att tänka på att ingen, har kollat mitt blodtryck under vistelsen i Sollefteå. Jag bad kvinnan i entrén om Alvedon och jag känner mig så jävla äcklig, har lust att åka hem för att byta byxor. Skita i allt och ta straffet för aborten, drunkna i mitt självförakt.
 
Jag möter taxin. Det är en kvinnlig chaufför. Jag ursäktar mig och frågade om hon hade ett skydds-underlag, för jag blödde kraftigt och ville inte grisa ner. Hon var alert och vänlig, men jag kände att jag behövde förklara vad som hänt mig, ifall jag tuppar av.
 
Resan gick bra, jag hade tur att jag fick åka ensam. Jag frågade om chauffören hade rutiner om jag skulle svimma eller få hjärtstillestånd. Nej, svarade hon. -Jag kan enbart ringa efter ambulans som möter efter vägen i värsta fall.
 Okej tänkte jag, men bara så du vet så har jag en ovanlig blodgrupp så jag hoppas de är beredda med det i värsta fall, men seriöst, jag tror ingen vet ett skit om mig..
 
Jag känner mig skör, jag brukar inte vara skör. Jag är stark och stolt. Klippan att luta sig emot,
men inte nu. Nu känner jag mig helt värdelös och misslyckad. Jag ångrar aborten, tvivlar på mig själv. Känner mig straffad för min onds handling. Överlever jag det här?
 
Väl framme i Ö-vik hade jag fått tillbaka färgen i ansiktet. På akutmottagningen satt det smockat med folk, unga som gamla. Jag kommer in med blodiga strumpor, byxor och libero blöja. Jag haltar och vinglar en aning och mår illa då jag inte ätit något under dagen.
 
Akutmottagningens personal talade högt, med varandra, om anledningen till att jag var där.
Hon blöder kraftigt. Hon har gjort en abort. Kommer direkt från Sollefteå. Vad hände med min integritet? Sekretessen? Den försvann i och med att jag tog den där tabletten på gyn i Sollefteå.
 Jag känner mig naken, blottad, ful inombords och på utsidan. Det finns ingenstans att gömma sig nu.
Jag känner mig yr. Jag får ta mig själv till gyn på 4e våningen, via hissen. Det är svårt att se folk i ögonen, vart ska jag gå?
Jag luktar svett och blod och ser min spegelbild igen inne i hissen, tappar andan.
-Fy fan! Vilken misär!
 
Blev undersökt ganska snabbt och fick sitta i väntsalen. Ja, jag satt mig faktiskt ner. Struntade i att jag lämnade en blodfläck på stolen. Jag kände mig fortfarande yr, förödmjukad och ensam.
De tog blodtycket, kommer inte ihåg exakt vad som sas förutom att det låg under mitt normala, men inte livshotande.
 
Gyn-undersökningen var intressant. Läkaren hade nämligen patientjour, samtidigt som hon grävde med verktygen i mitt underliv. Hon ursäktade när det ringde och pratade om andra patienter medan jag låg där med benen i vädret. -Hur fan kunde det bli så här? Jag känner mig inte hemma här.
Jag känner mig som en börda, en skam för det kvinnliga släktet, känner mig tvungen att förklara VARFÖR jag gjorde ABORT.
Oförklarlig vätska i livmodern visade ultraljudet. Läkaren fick kalla in en läkare till, för att bekräfta att det såg skumt ut. Jag fick ingen förklaring. Varför vätska? Vad kan de bero på? De konstaterade att blödningen minskat. Det är ju skönt att veta, men nu då?
Jag fick nya abortpiller att testa, om det blir bättre även om de inte hittade rester i livmodern. De sa att jag kunde gå till gyn i Sollefteå om 1 1/2 vecka för att se hur det ser ut där nere och om vätskan är kvar.
De ursäktade att jag inte kunde få en tidigare tid i Sollefteå. Det finns inga tider.
De säger att jag kan åka hem. Pillerna ska jag ta hemma, cytotec magsårs medicin och dessa ska smälta under tungan men fortfarande kan jag förvänta mig liknande reaktion.
Okej?? Men hur ska jag komma hem frågar jag. Äcklig som jag var, trött och hängig.
-Det går bussar eller du kanske kan ringa någon? får jag till svar.
 
Buss? Jag är alldeles knäsvag.
Sitta och trängas och bloda ner? Luktar blod..
Ringa någon? Näe... vem då? Barnvakten?
Vi får inte plats med alla barnen i bilen då den bara är 7 sitsig och alla bilstolar ska få plats. Den enda plats som blir över i bilen är för liten att tränga sig ned i.
-Ok. säger sköterskan lite irriterad. Vi fixar en taxi åt dig och den går om 3 timmar.
 
Yes. jag satt där ute i entrén, på mitt skyddsunderlag, nedblodad och på väg att bryta ihop. Människor strömmade till från alla håll och kanter. Försökte dölja mitt ansikte så att ingen skulle se att jag var helt förstörd.
Snor som rinner oavbrutet pga alla grinattacker.
Kl 16 kom taxin. Den delade jag med 3 andra patienter. Inte en buss utan en liten taxi.
 
Jag ursäktade att jag lade ut mitt nedblodade skyddsunderlag på sätet i taxin.
Bara så ni vet så har jag ingen blodssjukdom, skojade jag mitt upp i all misär. Även här kände jag att jag måste förklara mig om vad som hänt mig.
 
Är grymt tacksam över att taxi-chaufförerna, både första kvinnan och den sista som var en man, delade med sig av sina livserfarenheter, det stärkte mig, mitt i all skam och förnedring. Jag hoppas dem någon gång läser detta, det hade lika gärna kunnat vara två idioter, med sin syn på saker och ting, men jag hade "tur" och de tyckte också att det var för jävligt, hela situationen.
Hemresan var intressant. Vi fick åka en omväg via Junsele för att en av patienterna skulle släppas av där. Resan gick på grusvägar, snö och lera och det var halt. Dessutom fanns ingen mobil-mottagning. Resan tog närmare 3 timmar. Chauffören fick arbeta övertid och gick miste om att träffa sin kära familj.
Fy fan...
 Hemma igen så tog jag pillerna. Men de smälte inte.. och jag fick ont i hals och munhålan.
Har blött lite och har haft mensliknande smärtor. Men än har det gått bra, även om jag är rädd att det snart slår till igen.
 
Är det möjligt att man ska bli behandlad så här i Sverige 2017?
Är detta rättsäkert?
Varför gjordes ingen skrapning direkt i Övik?
Vågade de chansa att pillerna kommer få bort den oförklarliga vätskan?
Vad händer om jag blöder igen direkt efter denna dag?
Kan jag förblöda?
Finns det bloddonatorer?
Ska 1177 ändra sina riktlinjer och rekommendationer?
Ska någon dö innan Sollefteå sjukhus blir komplett igen?
Vem bryr sig om kvinnor och barn som behöver akut hjälp? Till och med vanliga olyckor som behöver sys hänvisas till andra orter. Min då 1 1/2 åriga dotter slog pannan och skulle sövas och sys.. hon fick åka en tur 12 mil till sundsvall sen hem igen 12 mil.. samma dag.. utan sin då nyförlösta mor.. hur traumatiskt är inte det?
 Vem ska ta ansvar? Vem blir nästa vård parti?
Är jag en dålig mor som flyttade hit? Ska jag beskylla mig själv?
Det är inte bara kvinnor som ska föda som drabbas av detta, det är alla akuta gyn patienter.. blödande små barn... och många många fler!
Har ni räknat på det?
Kommer folk vilja åka till Sverige för att göra "säkra" och "trygga" aborter? Jag känner mig inte alls trygg.
Tvärtom... jag är livrädd! Mina nära är livrädda, räddare än jag. Vilket land ska man flytta till för att få god vård? Finland?
Jag är så förbannad och förödmjukad. Arg för att BB i Sollefteå tvingades lägga ned. Här födde jag alla mina fem barn tillsammans med FANTASTISK personal! Här kände jag mig trygg! Harmonisk! Hemma!
Men nu vågar jag inte gå igenom en riskgraviditet till, om ingen ändå tar oss på allvar dit vi kommer. Kommer jag någonsin våga skaffa barn igen om jag bor här? O försöker bidra till att landsbygden ska överleva.Hur känner andra mödrar? 
 
Jag ser det så här; Politikers beslut att lägga ner Sollefteå BB bidrog till att jag inte hade annat val än att göra abort. De gav mig inget val då jag utsätter mig själv för stor risk om jag går igenom en tvillinggraviditet igen.. denna gång UTAN ett nära BB.. ovanlig blodgrupp.. rh negativ.. rh positivt barn i magen bidrar till större RISK för sent missfall då mitt blod rh- kan uppfatta rh+ blod som främmande och barnet dör eller får allvarliga skador... missfall.. kan vara livshotande för en mor om hon inte får vård i tid.. vilket kan resultera i att mina barn blir utan mor..
Vi har precis köpt ett hus i trygga Sollefteå kommun. Men vi blev totalt blåst på välfärden.
Ska inte de bönder som försöker överleva och bidrar till att det Svenska ekosystemet fungerar, ha tillgång till svensk välfärd? Trygg vård åt alla? Eller är konkurrerade krafter oemotståndliga? Har vi råd att vara så naiva?
Sverige förfaller..
Och blir det kristider har vi inget skyddsnät, om bönderna lagt kepsen på hyllan.
 
Jag mår illa av att fler, tyvärr, kommer att gå igenom liknande avhumaniserade öde. Kanske fler kommer göra aborter pga otryggheten?
När ska någon höra oss???
Vem hör mig? Ska jag börja be till gud? Vår moder? 
 
Tack för att DU läste!
 Det värmer!
 
Ps: sprid om ni vill. Använd detta för att lyfta problemen vi tvingas att stå ut med. Det spelar ingen roll för mig längre.. min integritet och stolthet är ett minne blott.
 
 
Allmänt, Politik | | 8 kommentarer |

Välkommen till min nya blogg!

Mitt första inlägg.

Upp